SENASTE ARTIKLARNA
  • Allmänningarnas bakgrund
    Allmänning
    Ordet allmänning betydde egentligen allmänhet, menighet, för alla gemen egendom. När våra förfäder blev bofasta och började med åkerbruk och boskapsskötsel, var det endast den odlade eller betade, i besittning tagna marken, som kom att härledas till äganderätt. Den övriga marken, skogen och annan utrösemark, ansågs inte tillhöra någon, men fick nyttjas av byns eller bygdens invånare gemensamt.

    Gustaf Vasa förklarade dock i ett brev den 20 april 1542 att "alla sådana egor som obygda ligga, höra Gud, konungen och Sveriges krona till". I och med häradsindelningen kunde sedan särskilda sådana områden härledas till det egna häradet, även om dessa ansågs vara kronoskogar. I konsekvens med detta kallades allmänningsskogvaktarna förr i tiden kronoskogvaktare.

    Häradsallmänningarna blev gemensamhetsskog för odlarna i bygden, där gårdarna i många fall kunde vara helt skoglösa. Husbehovsvirket från allmänningen hade givetvis stor betydelse för dessa gårdar. Enligt kungligt brev 16 mars 1824, kunde allmänningar även upplåtas till delning mellan delägarna. Det skedde dock inte med häradsallmänningarna, som i stället har ägt bestånd fram till våra dagar. Det finns nu 60 häradsallmänningar i 10 län, Uppsala, Stockholm, Västmanland, Örebro, Södermanland, Östergötland, Skaraborg, Älvsborg, Jönköping och Kalmar.

    I Dalarna och Norrland finns i stället sockenallmänningar, en del mycket stora, t.ex. Orsa Besparingsskog. En moderniserad skogsordning fastställdes 1866, där det bl.a. slogs fast att
    "häradsallmänningarna tillhöra ägarna av de fastigheter inom häradet, vilka äro satta i mantal".

    Från denna tid började sedan reglementen upprättas för de enskilda allmänningarna. Även när det gäller lagstadgade reglementen rör vi oss alltså på historisk mark.
    Bestämmelserna i dessa delvis individuella reglementen, grundas numera på en särskild lag om häradsallmänningar, den nuvarande är 1952:166, med flera senare ändringar.

    En klart bestående bestämmelse i lagen och reglementena är den gamla föreskriften från kungliga förordningen den 26 januari 1894 att "häradsallmänningar icke må delas". Allmänningen skall i princip behållas oförminskad, kan inte försäljas i sin helhet och får inte belastas med inteckning för gäld. Först genom den föregående lagen om häradsallmänningar, 1932:107 som trädde i kraft 1 januari 1934, fastslogs att allmänningsdelägarna själva ska förvalta sin allmänning.

    Delägarna har dock inte verklig bestämmanderätt över själva skogshushållningen, eftersom denna allt fortfarande måste grundas på av skogsvårdsstyrelsen fastställd, aktuell skogsbruksplan och att allmänningen enligt reglementet ska ha en ansvarig skogsförvaltare med "högre skoglig utbildning".

    Lagstiftarens avsikt därmed har varit att förhindra misshushållning eller spekulation med häradsallmänningarnas skogsbestånd. Dessa föreskrifter, i förening med delägarnas och styrelsernas starka ansvarskänsla för sin allmänning, har medfört att häradsallmänningarna fortfarande kan anses tillhöra Sveriges mest välskötta skogar!

    Mantal, mannatal
    Till sist något om det mycket gamla begreppet mantal. Det är ju som ovan sagts ägarna till i mantal satt jord som även äger häradsallmänningen. Ursprungligen hette det mannatal och betydde ett visst antal besuttna jordbrukare som personer. I ett kungligt brev 27 februari 1452, utskrev Karl Knutsson en tillfällig gärd (skatt) efter mannatal på så sätt att ett antal bönder gemensamt bildade gärdetal och skulle svara för en hel gärdelott, bestående av olika slags proviant samt en mark penningar.
    Under 1500-talet utvecklades detta medeltida skattesystem ytterligare och mantalet hänfördes från person till vederbörandes hemman. Det blev därmed ett uttryck för att ange en gårds förmåga att betala skatt.

    Med ett helt hemman eller mantal menade man ursprungligen en gård som var så stor att den kunde försörja en bondefamilj och dessutom producera ett överskott som täckte skatter och andra utgifter.

    Mantal blev därmed inte ett absolut storleks- eller arealbegrepp, jämförbart ens mellan olika socknar i samma härad. Eftersom jordarten varierar mellan olika bygder, gick det ju åt mera jord i en mager trakt än i en mera bördig för att bilda ett mantal.

    Många brukningsdelar var givetvis redan från början för små för att bilda ett helt mantal utan blev bråktal av ett mantal. Eftersom gårdarna vid, arvskiften och andra avstyckningar sedan under tidernas lopp ytterligare delades upp, fördelades även mantalen.

    Uppgifterna hämtade ur "Tuhudra Härads Allmänning" sammanställd och berättad av Lars-Isac Morell, 1999

    Postat 2013-10-10 20:54:18